Att sörja de levande

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att jag saknar vissa människor.
Vissa har varit en del av mitt liv på ett eller annat sätt.
Betytt mycket, varit en del av min vardag och sedan försvunnit.
Saknaden efter dessa människor är stor, de har berört mig och jag saknar att träffa dem, prata med dem och att få vara en del av deras liv och de en del av mitt liv.

Andra människor har aldrig varit en del av mitt liv, de har aktivt valt att inte vara det.
Men jag saknar de ändå, att vi aldrig fått en ärlig chans att dela livet tillsammans på olika sätt.
Det är en stor sorg.
Så mycket som de gått miste om, men även jag har gått miste om mycket.

Visst skulle jag kunna ta kontakt, det finns ständigt i mina tankar, men...
Så är det ju det där med att de kanske inte vill av olika anledningar.
De är kanske nöjda med hur livet ser ut, vill inte bli störda, vill inte bli påminda...

Så jag fortsätter att sörja de levande...