När O. var ca. 2 veckor gammal så var vi på kalas hos en kompis vars dotter fyllde år.
På det här kalaset var även en annan mamma med sin dotter.
Den här mamman hade problem med sin dåvarande kille som inte kunde förstå hur dottern kom före honom (det var inte hans barn).
Hon berättade då att hon försökt få killen att förstå att hennes dotter faktiskt var hennes liv.
Alla förstod precis vad hon menade, utom jag.
Jag kunde inte förstå, för jag kände inte den kärleken till O. då.
Jag tyckte att det var väldigt omtumlande att få barn, massa andra känslor än just kärlek.
Folk som kom och ringde dagarna i ända, som gav råd och påpekade hur man blev en bra förälder.
Men så en dag när jag satt i vår blåa, fula soffa och ammade O. så tittade jag ner på honom och då släppte han tutten för en sekund och log mot mig.
Och gissa vem som kände all den kärleken komma på en och samma gång?!
Hela 5 veckor tog det för kärleken att komma och idag är den alldeles självklar!
Idag är han (och hans bror såklart) mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar